Blogg B: Etik i medierna

Blogg B tar avstamp i P1:s Medierna och fortsätter den diskussion som handlar om de svåra, pressetiska beslut medierna ställdes inför gällande rapporteringen kring mordet på en 26-årig man i Malmö 2008.

Hur hade jag själv agerat? Hade jag som nyhetschef publicerat uppgifter om de misstänktas etniska och religiösa tillhörighet?

Nej, det hade jag inte, men det är naturligtvis ett svårt beslut och som programmet visade föregick redaktionernas olika beslut av diskussioner.

Så som jag uppfattade det betonade polisen att man inte hade några belägg för att det rörde sig om ett hatbrott – de misstänktas religionsövertygelser blir därför oviktiga. Generellt är det viktigt att medier är restriktiva med att publicera människors etniska och religiösa tillhörighet, om det inte är relevant i sammanhanget. Alltför ofta kan man i notiser läsa att en "man med utländsk bakgrund har gripits, misstänkt för stöld". Är det verkligen viktigt för läsarna att veta att mannen var av utländsk härkomst? Hur definierar journalisten begreppet utländsk bakgrund? Stöder sig denne på Statistiska centralbyråns definition (utrikes född eller inrikes född med två utrikes födda föräldrar) eller en mer hemmasnickrad variant?

I fallet som diskuteras i Medierna bör man också tänka på de misstänktas ålder. 15 och 17 år är oerhört ungt, speciellt i ett sammanhang där det förekommer så pass allvarliga anklagelser. I de etiska pressreglerna finns också ett stycke som påpekar att när namn inte anges (och det ska det inte heller när det gäller personer som är misstänkta för brott) ska man vara försiktig med att uppge yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. I reglerna står också att läsa: "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande." Polisen utredde ifall brottet kunde vara ett hatbrott, men kom fram till att så inte var fallet. Uppgifter om religiös åskådning som kunde ha föranlett motivet saknar därför betydelse i sammanhanget.

Det finns också en viss relevans i att titta på de konsekvenser som kan komma av ett publicerande av pojkarnas religiösa åskådning. Hur påverkas landets övriga muslimer? När vi hör att en terroristattack ägt rum gör vi ofta omedvetet en koppling till islamism, trots att det finns många terroristattacker som skett i andra tecken än just islams.

I programmet berättas också att en av ungdomarna haft en blogg. Vissa medier hade citerat direkt från bloggen vilket självklart gör det lätt för läsarna att hitta bloggen och identifiera personen i fråga. Detta drabbar inte bara den misstänkte (som vid tidpunkten ännu inte var dömd) utan även dennes anhöriga. I artikeln där Stig Hadenius efterfrågar fler namngivanden och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén ställs mot honom citeras Lindblom Hulthén: "Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman".
Nu har de här ungdomarna med största sannolikhet inga barn. Men föräldrar, syskon, kusiner, mor- och farföräldrar. Personer som i den här situationen alldeles säkert har det tillräckligt jobbigt som det är. Medierna kan med gott samvete bespara anhöriga det lidande som det trots allt innebär att behöva bli ofrivilligt identifierad på grund av mediernas rapportering.

Det är som sagt en svår nöt att knäcka om uppgifterna skulle publicerats i det här fallet. Med facit i hand tycker jag att det var rätt beslut av Sydsvenskan att inte gå ut med uppgifterna.