Relationen mellan traditionella och sociala medier verkade till en början vara en aning kylig. Men i takt med att de sociala medierna etablerat sig som en del av mångas vardag, har vi i dag ett medielandskap som är i snabb förändring.
Ta bara medborgarjournalistiken som exempel. Sociala medier gör det möjligt för vem som helst att vara journalist. CNN iReport är ett exempel då traditionella medier tagit vara på det överflöd av information, bilder och videoklipp som finns i dagens samhälle tack vare smarta telefoner, snabb uppkoppling och en vilja att dela med sig. Vem som helst kan bli en "reporter" med hjälp av CNN iReport. De inlägg som har faktagranskats av CNN får en stämpel för att betyga dess äkthet. Tv-stationen visar att traditionella medier inte behöver drunkna i ett hav av sociala medier. I stället utnyttjar man de möjligheter som nya kommunikationsverktyg innebär. Precis som Mattias Jönsson skriver möjliggör ny teknik fler och bättre sätt att förmedla en engagerande journalistik. Men det betyder inte att journalistikens syfte har ändrats, som Kovach och Rosenstiel skriver i The Elements of Journalism: What Newspeople Should Know and the Public Should Expect (s. 11). Dess syfte är fortfarande att förse medborgare med den information de behöver för att vara fria och självstyrande (s.12).
Denna information må komma från en privat bloggare eller en journalist på en tidning. Båda kan ha lika stor journalistisk tyngd. Det viktiga här, som Kovach och Rosenstiel påpekar, är inte om personen betitlar sig som journalist eller inte, det viktiga är om personen utövar journalistik (s.120).
Länge kändes det som att traditionella medier förhöll sig något avvaktande till sociala medier, som om de var rädda för att bli smittade av barnsjukdomar, eller bli offer för något måndagsexemplar. Nu tror jag vi börjar lämna det första stadiet. Den arabiska våren gjorde att medierna fick upp ögonen för inte minst Twitter. Allt oftare citeras Carl Bildts tweets i traditionella nyhetsmedier. När Ann Coulter twittrade "I highly approve of Romney's decision to be kind and gentle to the retard" i slutet av den tredje debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney fick det stor uppmärksamhet i traditionell media. Coulter fick bland annat stå till svars inför CNN:s Piers Morgan (som dock inte lyckades klämma ur henne en ursäkt).
Partiska nyhetsmedier skapar problem för medborgarna
Om alla medier skulle överge principen om sanningsenlig nyhetsförmedling och i stället blir propagandakanaler för vissa intressen, ja, då är vi nog rätt illa ute. Rent krasst innebär en sådan utveckling att medborgarna/nyhetskonsumenterna inte har tillgång till den information som journalistikens främsta syfte är att förse dem med.
Som tur är har alla medier inte följt denna utveckling. Tv-stationen Fox News Channel kan presenteras som ett exempel som har gjort det och i viss mån fungerar som en propagandaapparat för det konservativa partiet Tea Party. Genom att kalla sin journalistik "fair and balanced" antyder Fox News Channel att just deras journalistik står över resten av (de amerikanska) nyhetsmedierna. Alltså en kritik mot resten av det amerikanska mediefältet, som anses ha en liberalt partisk läggning.
Kovach och Rosenstiel skriver: "Never deceive the audience. Fooling people is a form of lying and it mocks the idea that journalism is committed to truthfulness" (s. 91). I min mening är det en form av lurendrejeri när en tv-station som i själva verket är rätt partisk, påstår det motsatta och yrkar på att man vidhåller en professionell självständighet i journalistisk mening. Vilket för övrigt är något som ska eftersträvas i journalistiken.
Men det är inte bara Fox News Channel som kommer på tapeten när vi talar om partiska nyhetsmedier som propagerar för andra intressen. The Los Angeles Times uppmärksammades för att ha gjort en deal med Staples Center sports arena (utan redaktionens vetskap). NBC Nightly News körde 1990 tre inslag om en maskin som kunde upptäcka bröstcancer (totalt fjorton minuter), utan att nämna att dess ägare, General Electric, tillverkade maskinen (se referens Wasserman nedan).
Så när medier överger, kanske efter påtryckningar, ekonomiska löften eller vad det nu kan vara, traditionell, objektiv och sanningsenlig nyhetsrapportering utan att informera läsarna/tittarna/lyssnarna, då har vi ett problem. En sådan utveckling skadar journalistikens (redan smått tilltufsade) rykte. Dessutom skapar det problem för medborgarna. Är nyheten om det fantastiska äldreboendet sann, eller är det en gentjänst för ett vårdnadsbolag som köpt rikligt med annonser? Vågar jag sätta min gamla morbror där? I sina dagliga liv, och för att kunna navigera sig i världen, har medborgarna bara tid för, råd med och nytta av en sann och ärlig journalistik.
Vad händer i ett nytt mediesamhälle?
Den goda journalistiken kommer inte att försvinna i det nya mediesamhället. Exemplet ovan med L.A. Times och Staples Center sports arena visar på att läsarna reagerar då media bryter mot journalistiska principer. God journalistik efterfrågas fortfarande.
Inte heller kommer behovet av en god journalistik försvinna. Tvärtom, som Kovach och Rosenstiel skriver, kommer journalister behövas än mer för att hjälpa medborgarna sortera bland all information som finns ute på nätet. Vad är sant? Vad kan man lita på? Vad är det egentligen som har hänt? I det nya mediesamhället måste journalistiken vända sig till sitt viktigaste redskap: metoden för att styrka fakta. Hur man nu gör detta är upp till var och en, bara det görs. Ett sätt är att tillämpa skeptisk redigering, som Kovach och Rosenstiel skriver om. Varenda rad ska gå att synas och varenda rad ska hålla. Journalistik måste vara transparant.
Sociala mediers genomslagskraft får konsekvenser, bra och dåliga
I mitt andra blogginlägg Etik i medierna tas fallet med mordet på en 26-årig man i Malmö upp. Som framgick av P1:s Medierna blev de två misstänka ungdomarnas identiteter tidigt kända på internet, uppgifter som namn och personnummer spreds via olika internetforum. Sociala medier såsom Twitter, Facebook, bloggar och diverse forum lyder inte under några pressetiska regler och exemplet ovan visar tydligt att individers integritet inte har något vidare skydd utanför traditionella medier.
För ett tag sedan fylldes min newsfeed i Facebook med inlägg som gick ut på att H&M lottade ut gratis presentkort, bara man gillade eller delade inlägget (kommer inte ihåg exakt vad man skulle göra). Ett par timmar senare läser jag på de större tidningssajterna att det hela var ett skämt. Vad som alltså såg ut att vara en legitim kampanj från H&M visade sig vara något som befarades kunna sprida datavirus. Även om detta inte är något exempel på hur rättssäkerheten påverkas av sociala medier är det ett exempel på deras genomslagskraft.
Just genomslagskraften blev tydlig under den arabiska våren då bland annat Twitter blev ett flitigt använt verktyg i kampen mot odemokratiska samhällen. På så sätt kan sociala medier påstås stärka rättssäkerheten. I en värld där sociala medier spelar en allt större roll, kan information om orättfärdigheter snabbt spridas. I London däremot, under upploppen förra sommaren, dömdes unga människor till långa fängelsestraff för att ha ansetts uppmana till kravaller. I ett fall skapade en 20-åring ett event på Facebook, "Smash down in Northwich town", till vilket endast han själv och polisen kom. I ett annat fall skapade en 22-åring en Facebooksida vid namn "The Warrington Riots". Kritikerna menade att straffen inte speglade brottens tyngd. Kanske är det här ett fall då rädslan för sociala mediers genomslagskraft gör att rättssäkerheten får sig en törn?
Större spridning verkar för stärkt tryckfrihet
Jag skulle vilja påstå att sociala medier förstärker pressfriheten. Om uppgifter censureras i tidningar, tv eller radio skulle de med största sannolikhet ändå hitta någon väg ut i cybervärlden och via sociala medier vinna spridning. Kina är ett exempel på där sociala medier används för att sprida information och därför aktivt motverkas av regeringen.
Även om sociala medier ökar risken för att felaktiga uppgifter sprids, kan de också se till att få stopp på cirkulationen av felaktiga fakta i traditionella medier (jämför Kovach och Rosenstiels exempel gällande bloggaren "Buckhead", s. 157).
Och bara för att något står på en blogg, betyder inte det att läsarna blint tar åt sig innehållet som sanning, utan att kritiskt syna det som står. Två exempel på det är när bloggaren Kissie hamnade i blåsväder för att ha länkat till en antimuslimsk tidning, liksom SVT-profilen Gina Dirawi som rekommenderade en bok på sin privata blogg av en författare som många anser vara antisemit. Jag ser det som positivt att även privata bloggare granskas, kritiseras och ställs till svars för material som publiceras på deras bloggar. Liksom politiker behöver dessa "vardagens makthavare", som många ofta ser upp till, granskas.
Så för att knyta ihop det hela: En digitaliserad värld är fortfarande i behov av en god journalistik, en journalistik som det dessutom finns gott om utrymme för (också bokstavligt talat). Sociala medier etablerar långsamt en symbios med gammelmedier, på gott och ont. De tio elementen som Kovach och Rosenstiel listar får guida på vägen i en tid då alla kan vara sin egen ansvarig utgivare.
Anyone can be a journalist. Not everyone is.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor:
Kovach, Bill & Rosenstiel, Tom (2007), The Elements of Journalism: What Newspeople Should Know and the Public Should Expect. New York: Three Rivers Press.
Wasserman, Gary (2010), The Basics of American Politics. United States: Pearson.
Thursday, December 20, 2012
Tuesday, October 23, 2012
Blogg C: när blir journalistik fiktion?
Jag gillar att bara slänga mig in i böcker. Rätt upp och ned. Utan att läsa baksidan först, utan att läsa förordet. Det är precis vad jag gjorde med Ryszard Kapuścińskis bok Imperiet.
Först efter att ha läst hälften av boken kom jag mig för att läsa förordet, skrivet av den norska journalisten Åsne Seierstad. Jag är glad att jag väntade med att läsa hennes inledande ord. Inte för att det var dåligt skrivet, men det var en mening som jag stannade upp vid: "Han sa själv en gång när han kritiserades för att allt han skrev inte kunde synas i sömmarna och faktakontrolleras: "Jag är inte journalist, jag är poet"."
Jag hade tänkt samma sak. Är allt det här verkligen sant, det som står? Kommer han verkligen ihåg scener så klart och tydligt från när han var sju år? Hur långt efter sina resor har han skrivit texterna (han antecknar nämligen aldrig)?
Åsne går vidare med att tala om att det handlar om läsarens val. Väljer man att tro på Ryszard, eller inte? Redan innan jag läste förordet hade jag sänkt min garde, jag hade bestämt mig. Jag ville följa med på resan. Det var det värt.
I Imperiet tar Ryszard Kapuściński med läsaren på en lång resa genom det forna Sovjetunionen, från dennes hemstad Pínsk (i nuvarande Vitryssland) till centralasiatiska republiker såsom Georgien, Armenien, Azerbajdjan, Turkmenistan, Kirgisien, Tadjikistan och Uzbekistan. Vi reser till Kolyma och besöker arbetsläger från Stalintiden. Vi flyger utklädd som pilot till Nagorno-Karabach, och svettas över risken att bli påkomna och utfrågade. Vi hoppar över vattenpölar med en ensam liten flicka i en öde stad. Vi följer floderna Syr-Darja och Amu-Darja, som i alla tider försett Aralsjön med sitt vatten, men som nu, på grund av att vattnet leds på villovägar för att förse bomullsplantage med livskraft, inte når fram, och sakta förvandlar Aralsjön till öken.
Iakttagelser blandas med historiska återblickar
I Ryszards eget förord skriver han att "boken är varken en historisk framställning av Ryssland och före detta Sovjetunionen eller av kommunismens uppkomst och fall". Han fortsätter: "boken är en personlig rapport om de resor jag gjort genom väldiga områden av detta land (eller snarare denna världsdel), i mina försök att ta mig fram överallt dit tiden, orken och möjligheterna gjort det möjligt". Det känns dock inte som en dagbok, vilket Ryszard nästan får det att låta som. Sättet han varvar historiska fakta och återblickar med personliga iakttagelser och berättelser från folks vardag, citerar diktare och författare gör att det känns som ett gediget, väldigt långt, reportage. Men visst, det är hela tiden Ryszard vi följer. Det är hela tiden Ryszard som berättar, som iakttar.
Uttrycker han sig skönlitterärt eller dokumentärt? Det är svårt att dra en gräns, och jag tycker faktiskt att han blandar. I en del av boken besöker han Georgien och iakttar hur framställningen av konjak går till. Det är dokumentärt, men skrivsättet är uttrycksfullt och vårdat, ja, jag skulle nästintill vilja kalla det skönlitterärt (i den mån att jag kan föreställa mig uttryckssättet i en skönlitterär bok).
"Faten fylls med vinspriten. Femhundra eller tusen liter, det beror på. Sedan lägger man faten på ställningar och lämnar dem där. Något mer gör man inte, bara väntar. Allt har sin tid. Nu tränger spriten in i eken och träet ger ifrån sig allt det har. Det ger sol, det ger doft, det ger färg. Träet klämmer ur sig saven, det arbetar."
"Det som är värt att ta med, det kommer du ihåg!"
I takt med att jag läser kapitel efter kapitel tränger ibland en tanke som inte vill undan fram: gick det verkligen till på det sättet? Då tänker jag ofta på vad Åsne Seierstad skrev i sitt förord. Kapuściński antecknade som bekant aldrig. I stället litade han på minnet. Han tyckte att det som folk säger, det platsar oftast inte i en bok: "Det som är värt att ta med, det kommer du ihåg!". Det är inte första gången jag hör en journalist uttrycka sig så. När jag praktiserade på Svenska Dagbladet var min handledare en av de rutinerade rävarna. Vi gick på en presskonferens och när jag efteråt sa att jag tyckte att det var svårt att hinna anteckna allt som sades, svarade hon lugnt: "Det är det du kommer ihåg som är viktigt". Därför litar jag på historierna som Ryszard berättar, på de scener som han målar upp. Jag litar på att han tränat upp minnet tillräckligt för att kunna återge en händelse som det var. Men jag inser också att det inte kan ha gått till exakt så som han beskriver, och att jag förmodligen skulle upplevt samma händelse på ett annat sätt. Därtill finns stycken i boken som jag inte riktigt sväljer. Som när Ryszard möter en kvinna i Baku och skriver följande om episoden.
"Hon frågar vad jag har för nationalitet.
Liksom bönder världen över inleder alla samtal med betraktelser över skörden och engelsmän börjar varje meningsutbyte med en diskussion om vädret, så är det första steget när man tar kontakt med varandra i Imperiet att fastställa respektive nationstillhörighet. Det blir sedan avgörande för många saker."
Sådana generaliseringar har jag svårt att ta. Då tänker jag att boken mer är journalistisk litteratur än litterär journalistik. Å andra sidan verkar Ryszard vara en berest man. Han verkar ha talat med oändligt många människor i ett stort antal länder. Kanske vet han vad han pratar om? Men att "engelsmän börjar varje meningsutbyte med en diskussion om vädret", det tror jag fortfarande inte på. Åtminstone inte om jag ska utgå från mina egna erfarenheter. På ett sätt är det synd, för det får mig att tvivla. Vad mer i den här boken är inte sant?
Öppenhet tydliggör
Problemet ligger nog just däri att man förväntar sig sanningen i en reportagebok. Åtminstone jag gör det. När jag läser reportageböcker vill jag ta del av en riktig händelse, jag vill kunna lita på att allt som står är sant, att alla detaljer stämmer med verkligheten, så som det var, och inte bara har lagts till av reportern för att det passade. Varför ska jag inte kunna ha samma krav på sanning, källkritik och etik i en reportagebok som jag har på vanliga nyhetstexter och andra journalistiska texter? Varför ska reportageboken vara undantagen dessa regler? Jag slits i två delar när jag läser Imperiet. Å ena sidan tror jag på det som står. Å andra sidan är det just generaliseringarna och det faktum att mycket i boken inte går att faktagranska som gör att jag tvivlar. I slutänden är det ändå det första jaget som tar över. Mycket har det nog att göra med att han är en erkänd journalist som ofta rekommenderas och nämns av andra journalister, i kombination med att hans språk inger trovärdighet.
Den stora nackdelen med sådan här journalistik är just trovärdigheten. Såvida reportaget inte publicerats i The New Yorker, känd för sin faktagranskande avdelning, finns det alltid ett visst spår av misstänksamhet. Debatten om Liza Marklunds Gömda visade på samma sak. Om boken påstår sig berätta "en sann historia" bör den också göra det. Varken mer eller mindre. Läsarna bör få reda på i förväg om något har ändrats, och i så fall varför. Om premisserna för boken redovisas, ökar trovärdigheten.
Litterär journalistik = new journalism?
New journalism, så som den presenteras av Gradvall och Sundelin, tycker jag är genialt. Det spelar ingen roll om new journalism är ny eller gammal, sättet att skriva på – the art of fact – är vad som är viktigt. Så länge allt kan beläggas, varför ska man inte få skriva en historia med ett levande språk, så att det kan liknas vid skönlitteratur? Ofta är det då historierna fastnar i minnet på läsarna, då de gör intryck. Lyckad new journalism är för mig litterär journalistik. Det är journalistik som berättas på ett bra sätt. Till stora delar skulle jag säga att Imperiet är litterär journalistik. Kapuścińskis möten med människor återges på ett så pass levande sätt att jag kan se varje person framför mig, även om han inte beskriver de så noga.
Imperiet är en otroligt kraftfull bok och jag skulle varmt rekommendera den till alla som intresserar sig för forna Sovjetunionen. Jag uppskattar särskilt den historiska återblick som Kapuściński ständigt ger, den är inte fullständig, men tillräcklig. Framförallt får den mig att vilja veta mer. Boken ger små bitar från så många olika platser att jag genast vill sätta mig på ett plan och åka dit. Kanske vandra i Kapuścińskis fotspår, förvilla mig på något sidospår och uppleva Ryssland och de forna sovjetrepublikerna själv, på mitt eget sätt, i Kapuściński-anda.
Först efter att ha läst hälften av boken kom jag mig för att läsa förordet, skrivet av den norska journalisten Åsne Seierstad. Jag är glad att jag väntade med att läsa hennes inledande ord. Inte för att det var dåligt skrivet, men det var en mening som jag stannade upp vid: "Han sa själv en gång när han kritiserades för att allt han skrev inte kunde synas i sömmarna och faktakontrolleras: "Jag är inte journalist, jag är poet"."
Jag hade tänkt samma sak. Är allt det här verkligen sant, det som står? Kommer han verkligen ihåg scener så klart och tydligt från när han var sju år? Hur långt efter sina resor har han skrivit texterna (han antecknar nämligen aldrig)?
Åsne går vidare med att tala om att det handlar om läsarens val. Väljer man att tro på Ryszard, eller inte? Redan innan jag läste förordet hade jag sänkt min garde, jag hade bestämt mig. Jag ville följa med på resan. Det var det värt.
I Imperiet tar Ryszard Kapuściński med läsaren på en lång resa genom det forna Sovjetunionen, från dennes hemstad Pínsk (i nuvarande Vitryssland) till centralasiatiska republiker såsom Georgien, Armenien, Azerbajdjan, Turkmenistan, Kirgisien, Tadjikistan och Uzbekistan. Vi reser till Kolyma och besöker arbetsläger från Stalintiden. Vi flyger utklädd som pilot till Nagorno-Karabach, och svettas över risken att bli påkomna och utfrågade. Vi hoppar över vattenpölar med en ensam liten flicka i en öde stad. Vi följer floderna Syr-Darja och Amu-Darja, som i alla tider försett Aralsjön med sitt vatten, men som nu, på grund av att vattnet leds på villovägar för att förse bomullsplantage med livskraft, inte når fram, och sakta förvandlar Aralsjön till öken.
Iakttagelser blandas med historiska återblickar
I Ryszards eget förord skriver han att "boken är varken en historisk framställning av Ryssland och före detta Sovjetunionen eller av kommunismens uppkomst och fall". Han fortsätter: "boken är en personlig rapport om de resor jag gjort genom väldiga områden av detta land (eller snarare denna världsdel), i mina försök att ta mig fram överallt dit tiden, orken och möjligheterna gjort det möjligt". Det känns dock inte som en dagbok, vilket Ryszard nästan får det att låta som. Sättet han varvar historiska fakta och återblickar med personliga iakttagelser och berättelser från folks vardag, citerar diktare och författare gör att det känns som ett gediget, väldigt långt, reportage. Men visst, det är hela tiden Ryszard vi följer. Det är hela tiden Ryszard som berättar, som iakttar.
Uttrycker han sig skönlitterärt eller dokumentärt? Det är svårt att dra en gräns, och jag tycker faktiskt att han blandar. I en del av boken besöker han Georgien och iakttar hur framställningen av konjak går till. Det är dokumentärt, men skrivsättet är uttrycksfullt och vårdat, ja, jag skulle nästintill vilja kalla det skönlitterärt (i den mån att jag kan föreställa mig uttryckssättet i en skönlitterär bok).
"Faten fylls med vinspriten. Femhundra eller tusen liter, det beror på. Sedan lägger man faten på ställningar och lämnar dem där. Något mer gör man inte, bara väntar. Allt har sin tid. Nu tränger spriten in i eken och träet ger ifrån sig allt det har. Det ger sol, det ger doft, det ger färg. Träet klämmer ur sig saven, det arbetar."
"Det som är värt att ta med, det kommer du ihåg!"
I takt med att jag läser kapitel efter kapitel tränger ibland en tanke som inte vill undan fram: gick det verkligen till på det sättet? Då tänker jag ofta på vad Åsne Seierstad skrev i sitt förord. Kapuściński antecknade som bekant aldrig. I stället litade han på minnet. Han tyckte att det som folk säger, det platsar oftast inte i en bok: "Det som är värt att ta med, det kommer du ihåg!". Det är inte första gången jag hör en journalist uttrycka sig så. När jag praktiserade på Svenska Dagbladet var min handledare en av de rutinerade rävarna. Vi gick på en presskonferens och när jag efteråt sa att jag tyckte att det var svårt att hinna anteckna allt som sades, svarade hon lugnt: "Det är det du kommer ihåg som är viktigt". Därför litar jag på historierna som Ryszard berättar, på de scener som han målar upp. Jag litar på att han tränat upp minnet tillräckligt för att kunna återge en händelse som det var. Men jag inser också att det inte kan ha gått till exakt så som han beskriver, och att jag förmodligen skulle upplevt samma händelse på ett annat sätt. Därtill finns stycken i boken som jag inte riktigt sväljer. Som när Ryszard möter en kvinna i Baku och skriver följande om episoden.
"Hon frågar vad jag har för nationalitet.
Liksom bönder världen över inleder alla samtal med betraktelser över skörden och engelsmän börjar varje meningsutbyte med en diskussion om vädret, så är det första steget när man tar kontakt med varandra i Imperiet att fastställa respektive nationstillhörighet. Det blir sedan avgörande för många saker."
Sådana generaliseringar har jag svårt att ta. Då tänker jag att boken mer är journalistisk litteratur än litterär journalistik. Å andra sidan verkar Ryszard vara en berest man. Han verkar ha talat med oändligt många människor i ett stort antal länder. Kanske vet han vad han pratar om? Men att "engelsmän börjar varje meningsutbyte med en diskussion om vädret", det tror jag fortfarande inte på. Åtminstone inte om jag ska utgå från mina egna erfarenheter. På ett sätt är det synd, för det får mig att tvivla. Vad mer i den här boken är inte sant?
Öppenhet tydliggör
Problemet ligger nog just däri att man förväntar sig sanningen i en reportagebok. Åtminstone jag gör det. När jag läser reportageböcker vill jag ta del av en riktig händelse, jag vill kunna lita på att allt som står är sant, att alla detaljer stämmer med verkligheten, så som det var, och inte bara har lagts till av reportern för att det passade. Varför ska jag inte kunna ha samma krav på sanning, källkritik och etik i en reportagebok som jag har på vanliga nyhetstexter och andra journalistiska texter? Varför ska reportageboken vara undantagen dessa regler? Jag slits i två delar när jag läser Imperiet. Å ena sidan tror jag på det som står. Å andra sidan är det just generaliseringarna och det faktum att mycket i boken inte går att faktagranska som gör att jag tvivlar. I slutänden är det ändå det första jaget som tar över. Mycket har det nog att göra med att han är en erkänd journalist som ofta rekommenderas och nämns av andra journalister, i kombination med att hans språk inger trovärdighet.
Den stora nackdelen med sådan här journalistik är just trovärdigheten. Såvida reportaget inte publicerats i The New Yorker, känd för sin faktagranskande avdelning, finns det alltid ett visst spår av misstänksamhet. Debatten om Liza Marklunds Gömda visade på samma sak. Om boken påstår sig berätta "en sann historia" bör den också göra det. Varken mer eller mindre. Läsarna bör få reda på i förväg om något har ändrats, och i så fall varför. Om premisserna för boken redovisas, ökar trovärdigheten.
Litterär journalistik = new journalism?
New journalism, så som den presenteras av Gradvall och Sundelin, tycker jag är genialt. Det spelar ingen roll om new journalism är ny eller gammal, sättet att skriva på – the art of fact – är vad som är viktigt. Så länge allt kan beläggas, varför ska man inte få skriva en historia med ett levande språk, så att det kan liknas vid skönlitteratur? Ofta är det då historierna fastnar i minnet på läsarna, då de gör intryck. Lyckad new journalism är för mig litterär journalistik. Det är journalistik som berättas på ett bra sätt. Till stora delar skulle jag säga att Imperiet är litterär journalistik. Kapuścińskis möten med människor återges på ett så pass levande sätt att jag kan se varje person framför mig, även om han inte beskriver de så noga.
Imperiet är en otroligt kraftfull bok och jag skulle varmt rekommendera den till alla som intresserar sig för forna Sovjetunionen. Jag uppskattar särskilt den historiska återblick som Kapuściński ständigt ger, den är inte fullständig, men tillräcklig. Framförallt får den mig att vilja veta mer. Boken ger små bitar från så många olika platser att jag genast vill sätta mig på ett plan och åka dit. Kanske vandra i Kapuścińskis fotspår, förvilla mig på något sidospår och uppleva Ryssland och de forna sovjetrepublikerna själv, på mitt eget sätt, i Kapuściński-anda.
Tuesday, September 25, 2012
Blogg B: Etik i medierna
Blogg B tar avstamp i P1:s Medierna och fortsätter den diskussion som handlar om de svåra, pressetiska beslut medierna ställdes inför gällande rapporteringen kring mordet på en 26-årig man i Malmö 2008.
Hur hade jag själv agerat? Hade jag som nyhetschef publicerat uppgifter om de misstänktas etniska och religiösa tillhörighet?
Nej, det hade jag inte, men det är naturligtvis ett svårt beslut och som programmet visade föregick redaktionernas olika beslut av diskussioner.
Så som jag uppfattade det betonade polisen att man inte hade några belägg för att det rörde sig om ett hatbrott – de misstänktas religionsövertygelser blir därför oviktiga. Generellt är det viktigt att medier är restriktiva med att publicera människors etniska och religiösa tillhörighet, om det inte är relevant i sammanhanget. Alltför ofta kan man i notiser läsa att en "man med utländsk bakgrund har gripits, misstänkt för stöld". Är det verkligen viktigt för läsarna att veta att mannen var av utländsk härkomst? Hur definierar journalisten begreppet utländsk bakgrund? Stöder sig denne på Statistiska centralbyråns definition (utrikes född eller inrikes född med två utrikes födda föräldrar) eller en mer hemmasnickrad variant?
I fallet som diskuteras i Medierna bör man också tänka på de misstänktas ålder. 15 och 17 år är oerhört ungt, speciellt i ett sammanhang där det förekommer så pass allvarliga anklagelser. I de etiska pressreglerna finns också ett stycke som påpekar att när namn inte anges (och det ska det inte heller när det gäller personer som är misstänkta för brott) ska man vara försiktig med att uppge yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. I reglerna står också att läsa: "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande." Polisen utredde ifall brottet kunde vara ett hatbrott, men kom fram till att så inte var fallet. Uppgifter om religiös åskådning som kunde ha föranlett motivet saknar därför betydelse i sammanhanget.
Det finns också en viss relevans i att titta på de konsekvenser som kan komma av ett publicerande av pojkarnas religiösa åskådning. Hur påverkas landets övriga muslimer? När vi hör att en terroristattack ägt rum gör vi ofta omedvetet en koppling till islamism, trots att det finns många terroristattacker som skett i andra tecken än just islams.
I programmet berättas också att en av ungdomarna haft en blogg. Vissa medier hade citerat direkt från bloggen vilket självklart gör det lätt för läsarna att hitta bloggen och identifiera personen i fråga. Detta drabbar inte bara den misstänkte (som vid tidpunkten ännu inte var dömd) utan även dennes anhöriga. I artikeln där Stig Hadenius efterfrågar fler namngivanden och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén ställs mot honom citeras Lindblom Hulthén: "Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman".
Nu har de här ungdomarna med största sannolikhet inga barn. Men föräldrar, syskon, kusiner, mor- och farföräldrar. Personer som i den här situationen alldeles säkert har det tillräckligt jobbigt som det är. Medierna kan med gott samvete bespara anhöriga det lidande som det trots allt innebär att behöva bli ofrivilligt identifierad på grund av mediernas rapportering.
Det är som sagt en svår nöt att knäcka om uppgifterna skulle publicerats i det här fallet. Med facit i hand tycker jag att det var rätt beslut av Sydsvenskan att inte gå ut med uppgifterna.
Hur hade jag själv agerat? Hade jag som nyhetschef publicerat uppgifter om de misstänktas etniska och religiösa tillhörighet?
Nej, det hade jag inte, men det är naturligtvis ett svårt beslut och som programmet visade föregick redaktionernas olika beslut av diskussioner.
Så som jag uppfattade det betonade polisen att man inte hade några belägg för att det rörde sig om ett hatbrott – de misstänktas religionsövertygelser blir därför oviktiga. Generellt är det viktigt att medier är restriktiva med att publicera människors etniska och religiösa tillhörighet, om det inte är relevant i sammanhanget. Alltför ofta kan man i notiser läsa att en "man med utländsk bakgrund har gripits, misstänkt för stöld". Är det verkligen viktigt för läsarna att veta att mannen var av utländsk härkomst? Hur definierar journalisten begreppet utländsk bakgrund? Stöder sig denne på Statistiska centralbyråns definition (utrikes född eller inrikes född med två utrikes födda föräldrar) eller en mer hemmasnickrad variant?
I fallet som diskuteras i Medierna bör man också tänka på de misstänktas ålder. 15 och 17 år är oerhört ungt, speciellt i ett sammanhang där det förekommer så pass allvarliga anklagelser. I de etiska pressreglerna finns också ett stycke som påpekar att när namn inte anges (och det ska det inte heller när det gäller personer som är misstänkta för brott) ska man vara försiktig med att uppge yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. I reglerna står också att läsa: "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande." Polisen utredde ifall brottet kunde vara ett hatbrott, men kom fram till att så inte var fallet. Uppgifter om religiös åskådning som kunde ha föranlett motivet saknar därför betydelse i sammanhanget.
Det finns också en viss relevans i att titta på de konsekvenser som kan komma av ett publicerande av pojkarnas religiösa åskådning. Hur påverkas landets övriga muslimer? När vi hör att en terroristattack ägt rum gör vi ofta omedvetet en koppling till islamism, trots att det finns många terroristattacker som skett i andra tecken än just islams.
I programmet berättas också att en av ungdomarna haft en blogg. Vissa medier hade citerat direkt från bloggen vilket självklart gör det lätt för läsarna att hitta bloggen och identifiera personen i fråga. Detta drabbar inte bara den misstänkte (som vid tidpunkten ännu inte var dömd) utan även dennes anhöriga. I artikeln där Stig Hadenius efterfrågar fler namngivanden och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén ställs mot honom citeras Lindblom Hulthén: "Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman".
Nu har de här ungdomarna med största sannolikhet inga barn. Men föräldrar, syskon, kusiner, mor- och farföräldrar. Personer som i den här situationen alldeles säkert har det tillräckligt jobbigt som det är. Medierna kan med gott samvete bespara anhöriga det lidande som det trots allt innebär att behöva bli ofrivilligt identifierad på grund av mediernas rapportering.
Det är som sagt en svår nöt att knäcka om uppgifterna skulle publicerats i det här fallet. Med facit i hand tycker jag att det var rätt beslut av Sydsvenskan att inte gå ut med uppgifterna.
Friday, September 14, 2012
Blogg A: Nyhetsvärdering
Inför det första blogginlägget som behandlar temat nyhetsvärdering har jag valt ut två artiklar. En från dn.se med rubriken Rekordförtroende för barnvacciner och en från svt.se som rubricerats Vasa bryts ned snabbare än väntat.
Av allt som finns att skriva om i Sverige, Europa och världen – varför blev dessa två ämnen nyheter? Hur lyckades just de kvala sig in på mediernas agenda?
Bengt Johansson poängterar i sin rapport Vid nyhetsdesken: En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner att det är viktigt att skilja på begreppen nyhetsvärdering och nyhetsurval. Nyhetsvärdering handlar om vad som gör att en händelse överhuvudtaget klassas som nyhet medan begreppet nyhetsurval försöker sig på att förklara hur nyheten hamnade på tidningens förstasida, eller blev ett inslag i radio – vilka faktorer som gjorde att tid lades ned på att producera en nyhet om händelsen.
(Artiklarna ovan är båda TT-texter, men för enkelhetens skull väljer jag att hänvisa till dem som DN:s respektive SVT:s.)
Som Bengt Johansson förklarar finns huvudsakligen två föreställningar som påverkar mediernas nyhetsurval: ska man ge publiken vad de vill ha, eller vad de bör ta del av? De två artiklarna som jag har valt ut är knappast några kioskvältare. Det är inget som hamnar på kvällstidningarnas löpsidor. De är alltså mer exempel på vad medierna tycker att det är viktigt att publiken tar del av. Eller ja, i dessa fall handlar det kanske i grund och botten mer om vad Smittskyddsinstitutet (SMI) och Kungliga tekniska högskolan (KTH) tycker att publiken borde ta del av, då nyheterna härstammar från pressmeddelanden från just dessa två organisationer.
Jag fortsätter att läsa i Björn Hägers bok Reporter och försöker applicera det han skriver om nyhetsvärdering på artiklarna. Och jo, det mest passar faktiskt in.
Jag vet inte hur många tusen barn det föds varje år i Sverige, men det lär vara ett par stycken. DN:s artikel berör på det sättet en stor del av befolkningen – alla har vi en gång varit barn och antagligen känner vi någon som är förälder, eller är det kanske själva. När det gäller SVT:s artikel om Vasaskeppet som nu förstörs i än snabbare takt än man tidigare befarat, kan det kanske inte sägas beröra hela befolkningen på samma sätt. Men visst, Sveriges mest berömda skepp kan väl ses som ett gemensamt arv?
Nyhetsvärdet går upp ju närmare nyheterna kommer, såväl geografiskt som tidsmässigt. Statistiken för barnvaccineringar är aktuell och ligger därför nära i tiden. Studien som forskarna har genomfört på Vasaskeppet är nyligen publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Båda nyheterna ligger inom Sveriges gränser.
Jag hejdar mig när Häger skriver om "Konflikt". Finns det verkligen en konflikt här, i någon av artiklarna? Tveksamt. Ingen säger emot SMI-chefen när hon säger att siffrorna är "glädjande". Nyheten är en leverans av statistik från landets barnavårdscentraler som säger att si och så många barn har vaccinerat sig mot diverse sjukdomar. Ingen som ser siffrorna som skrämmande kommer till tals. I artikeln råder konsensus om att vaccination är något bra.
Inte heller i Vasa-artikeln kan jag hitta en tydlig konflikt, förutom träplankornas kamp mot förtviningen. Kanske, och nu hittar jag bara på, hade det kunnat bli en konflikt om det visade sig att staten dragit in miljonbidraget som skulle räddat skeppet. Upprörda Vasavänner rasar mot de politiska beslutsfattarna. Det är en konflikt.
Nyheters viktighet kan alltid diskuteras. Vaccinförespråkare ser det naturligtvis som väldigt viktigt att artiklar som DN:s publiceras, medan motståndare kanske hellre skulle sett en annan vinkel, eller ingen artikel alls. Är Vasaskeppet viktigt, egentligen? Det beror nog på vem man frågar. Vissa tar det kanske med en axelryckning att skeppet sakta bryts ned, andra satte säkert kaffet i vrångstrupen när de läste nyheten.
I bägge fallen speglar artiklarna en förändring av det rådande tillståndet. Det är ingen nyhet att barn vaccineras mot röda hund och mässlingen – men att det är rekordmånga barn vaccineras, det är en nyhet. På samma sätt är det ingen nyhet att Vasaskeppet bryts ned, men att det bryts ned ännu snabbare än vad man tidigare trott, det är en nyhet.
För att runda av tror jag att nyheternas lättbegriplighet gjort sitt för att bidra till att de lyckades ta sig fram i mediebruset. Det är enkla nyheter som inte kräver någon större förförståelse med raka och konkreta vinklar.
Subscribe to:
Comments (Atom)