Jag gillar att bara slänga mig in i böcker. Rätt upp och ned. Utan att läsa baksidan först, utan att läsa förordet. Det är precis vad jag gjorde med Ryszard Kapuścińskis bok Imperiet.
Först efter att ha läst hälften av boken kom jag mig för att läsa förordet, skrivet av den norska journalisten Åsne Seierstad. Jag är glad att jag väntade med att läsa hennes inledande ord. Inte för att det var dåligt skrivet, men det var en mening som jag stannade upp vid: "Han sa själv en gång när han kritiserades för att allt han skrev inte kunde synas i sömmarna och faktakontrolleras: "Jag är inte journalist, jag är poet"."
Jag hade tänkt samma sak. Är allt det här verkligen sant, det som står? Kommer han verkligen ihåg scener så klart och tydligt från när han var sju år? Hur långt efter sina resor har han skrivit texterna (han antecknar nämligen aldrig)?
Åsne går vidare med att tala om att det handlar om läsarens val. Väljer man att tro på Ryszard, eller inte? Redan innan jag läste förordet hade jag sänkt min garde, jag hade bestämt mig. Jag ville följa med på resan. Det var det värt.
I Imperiet tar Ryszard Kapuściński med läsaren på en lång resa genom det forna Sovjetunionen, från dennes hemstad Pínsk (i nuvarande Vitryssland) till centralasiatiska republiker såsom Georgien, Armenien, Azerbajdjan, Turkmenistan, Kirgisien, Tadjikistan och Uzbekistan. Vi reser till Kolyma och besöker arbetsläger från Stalintiden. Vi flyger utklädd som pilot till Nagorno-Karabach, och svettas över risken att bli påkomna och utfrågade. Vi hoppar över vattenpölar med en ensam liten flicka i en öde stad. Vi följer floderna Syr-Darja och Amu-Darja, som i alla tider försett Aralsjön med sitt vatten, men som nu, på grund av att vattnet leds på villovägar för att förse bomullsplantage med livskraft, inte når fram, och sakta förvandlar Aralsjön till öken.
Iakttagelser blandas med historiska återblickar
I Ryszards eget förord skriver han att "boken är varken en historisk framställning av Ryssland och före detta Sovjetunionen eller av kommunismens uppkomst och fall". Han fortsätter: "boken är en personlig rapport om de resor jag gjort genom väldiga områden av detta land (eller snarare denna världsdel), i mina försök att ta mig fram överallt dit tiden, orken och möjligheterna gjort det möjligt". Det känns dock inte som en dagbok, vilket Ryszard nästan får det att låta som. Sättet han varvar historiska fakta och återblickar med personliga iakttagelser och berättelser från folks vardag, citerar diktare och författare gör att det känns som ett gediget, väldigt långt, reportage. Men visst, det är hela tiden Ryszard vi följer. Det är hela tiden Ryszard som berättar, som iakttar.
Uttrycker han sig skönlitterärt eller dokumentärt? Det är svårt att dra en gräns, och jag tycker faktiskt att han blandar. I en del av boken besöker han Georgien och iakttar hur framställningen av konjak går till. Det är dokumentärt, men skrivsättet är uttrycksfullt och vårdat, ja, jag skulle nästintill vilja kalla det skönlitterärt (i den mån att jag kan föreställa mig uttryckssättet i en skönlitterär bok).
"Faten fylls med vinspriten. Femhundra eller tusen liter, det beror på. Sedan lägger man faten på ställningar och lämnar dem där. Något mer gör man inte, bara väntar. Allt har sin tid. Nu tränger spriten in i eken och träet ger ifrån sig allt det har. Det ger sol, det ger doft, det ger färg. Träet klämmer ur sig saven, det arbetar."
"Det som är värt att ta med, det kommer du ihåg!"
I takt med att jag läser kapitel efter kapitel tränger ibland en tanke som inte vill undan fram: gick det verkligen till på det sättet? Då tänker jag ofta på vad Åsne Seierstad skrev i sitt förord. Kapuściński antecknade som bekant aldrig. I stället litade han på minnet. Han tyckte att det som folk säger, det platsar oftast inte i en bok: "Det som är värt att ta med, det kommer du ihåg!". Det är inte första gången jag hör en journalist uttrycka sig så. När jag praktiserade på Svenska Dagbladet var min handledare en av de rutinerade rävarna. Vi gick på en presskonferens och när jag efteråt sa att jag tyckte att det var svårt att hinna anteckna allt som sades, svarade hon lugnt: "Det är det du kommer ihåg som är viktigt". Därför litar jag på historierna som Ryszard berättar, på de scener som han målar upp. Jag litar på att han tränat upp minnet tillräckligt för att kunna återge en händelse som det var. Men jag inser också att det inte kan ha gått till exakt så som han beskriver, och att jag förmodligen skulle upplevt samma händelse på ett annat sätt. Därtill finns stycken i boken som jag inte riktigt sväljer. Som när Ryszard möter en kvinna i Baku och skriver följande om episoden.
"Hon frågar vad jag har för nationalitet.
Liksom bönder världen över inleder alla samtal med betraktelser över skörden och engelsmän börjar varje meningsutbyte med en diskussion om vädret, så är det första steget när man tar kontakt med varandra i Imperiet att fastställa respektive nationstillhörighet. Det blir sedan avgörande för många saker."
Sådana generaliseringar har jag svårt att ta. Då tänker jag att boken mer är journalistisk litteratur än litterär journalistik. Å andra sidan verkar Ryszard vara en berest man. Han verkar ha talat med oändligt många människor i ett stort antal länder. Kanske vet han vad han pratar om? Men att "engelsmän börjar varje meningsutbyte med en diskussion om vädret", det tror jag fortfarande inte på. Åtminstone inte om jag ska utgå från mina egna erfarenheter. På ett sätt är det synd, för det får mig att tvivla. Vad mer i den här boken är inte sant?
Öppenhet tydliggör
Problemet ligger nog just däri att man förväntar sig sanningen i en reportagebok. Åtminstone jag gör det. När jag läser reportageböcker vill jag ta del av en riktig händelse, jag vill kunna lita på att allt som står är sant, att alla detaljer stämmer med verkligheten, så som det var, och inte bara har lagts till av reportern för att det passade. Varför ska jag inte kunna ha samma krav på sanning, källkritik och etik i en reportagebok som jag har på vanliga nyhetstexter och andra journalistiska texter? Varför ska reportageboken vara undantagen dessa regler? Jag slits i två delar när jag läser Imperiet. Å ena sidan tror jag på det som står. Å andra sidan är det just generaliseringarna och det faktum att mycket i boken inte går att faktagranska som gör att jag tvivlar. I slutänden är det ändå det första jaget som tar över. Mycket har det nog att göra med att han är en erkänd journalist som ofta rekommenderas och nämns av andra journalister, i kombination med att hans språk inger trovärdighet.
Den stora nackdelen med sådan här journalistik är just trovärdigheten. Såvida reportaget inte publicerats i The New Yorker, känd för sin faktagranskande avdelning, finns det alltid ett visst spår av misstänksamhet. Debatten om Liza Marklunds Gömda visade på samma sak. Om boken påstår sig berätta "en sann historia" bör den också göra det. Varken mer eller mindre. Läsarna bör få reda på i förväg om något har ändrats, och i så fall varför. Om premisserna för boken redovisas, ökar trovärdigheten.
Litterär journalistik = new journalism?
New journalism, så som den presenteras av Gradvall och Sundelin, tycker jag är genialt. Det spelar ingen roll om new journalism är ny eller gammal, sättet att skriva på – the art of fact – är vad som är viktigt. Så länge allt kan beläggas, varför ska man inte få skriva en historia med ett levande språk, så att det kan liknas vid skönlitteratur? Ofta är det då historierna fastnar i minnet på läsarna, då de gör intryck. Lyckad new journalism är för mig litterär journalistik. Det är journalistik som berättas på ett bra sätt. Till stora delar skulle jag säga att Imperiet är litterär journalistik. Kapuścińskis möten med människor återges på ett så pass levande sätt att jag kan se varje person framför mig, även om han inte beskriver de så noga.
Imperiet är en otroligt kraftfull bok och jag skulle varmt rekommendera den till alla som intresserar sig för forna Sovjetunionen. Jag uppskattar särskilt den historiska återblick som Kapuściński ständigt ger, den är inte fullständig, men tillräcklig. Framförallt får den mig att vilja veta mer. Boken ger små bitar från så många olika platser att jag genast vill sätta mig på ett plan och åka dit. Kanske vandra i Kapuścińskis fotspår, förvilla mig på något sidospår och uppleva Ryssland och de forna sovjetrepublikerna själv, på mitt eget sätt, i Kapuściński-anda.
